Stötvågsbehandling

Stötvågsbehandling benämns vanligtvis "extracorporeal shockwave therapy" och förkortas ESWT. Stötvågsbehandling är en effektiv, välbeprövad och vetenskapligt dokumenterad behandlingsmetod som snabbt kan reducera eller eliminera besvär i muskler, senor och senfästen.
Behandlingsmetoden introducerades i sjukvården 1980 då den första njurstenen behandlades på ett sjukhus i Tyskland. Sedan dess har utrustningen utvecklats, en mängd studier har genomförts och behandlingsområdena breddats.
Vetenskapen stöder och rekommenderar idag stötvågsbehandling vid en rad olika skador.

Radiell stötvågsbehandling används på relativt ytligt liggande vävnader, vilket innefattar de flesta av våra vanligaste diagnoser i rörelseapparaten.
Vid studier av stötvågsbehandling har man sett följande effekter, vilka man tror har en orsak till de positiva behandlingsresultaten;
• Ökad blodgenomströmning
• Ökad vävnadsåterbyggnad
• Ökad cellmetabolisk aktivitet
• Reducering av fibrös vävnad
• Smärtlindring

Fördelar med stötvågsbehandling
• Ingen risk för infektion då ingen penetrering av huden sker
• Den behandlade vävnaden tål normal belastning mycket snabbt och patienten kan fortgå sitt arbete eller aktivitet under behandlingsperioden
• Kan utföras av specialister på behandling och rehabilitering på kliniker i patienters närområden utanför sjukhusen
• Ingen ytterligare medicinering behövs då kroppens eget läkningssystem stimuleras
• Behandling med kortisoninjektion respektive operation kan i flesta fall undvikas.
• Lägre risk för återfall jämfört med kortisoninjektioner och annan medicinering.
Med dessa fördelar rekommenderas idag stötvågsbehandling ofta före kortisoninjektioner och kirurgiskt ingrepp.

Stötvågsbehandling används för behandling av bland annat följande skador:
• Njurstenar. Detta görs endast på sjukhus
• Kalkaxel
• Hälsporre – plantarfasciit
• Tennisarmbåge – lateral epicondylit
• Trokanterit
• Hopparknä
• Hälseneinflammation – akillestendinos

Hur går en stötvågsbehandling till?
Undersökning och bedömning Innan stötvågsbehandlingen påbörjas tas anamnes/sjukhistoria där patienten får berätta om sina besvär. Därefter görs en undersökning för att säkerställa diagnos och skadelokalisation.

Behandlingsprocedur:
Patienten sitter eller ligger och handmunstycket placeras på huden över området för skadan. Ett vattenbaserat kontaktgel mellan munstycke och hud används för att bättre tillvarata tryckvågorna.
Med ett givet tryck och frekvens bearbetas sedan området. Behandlingen tar ca 5 min och upprepas med 5-7 dagars mellanrum. Totalt brukar 3-5 behandlingar räcka för att ge bestående och tillfredsställande resultat. Smärtsamt men uthärdlig behandling

Stötvågsbehandlingen gör oftast ont men upplevs så gott som alltid som uthärdlig. Så fort behandlingen är klar upphör smärtan. Biverkningar är ovanliga, men för vissa uppstår ibland ett mindre blåmärke i behandlingsområdet. Likaså kan man ibland få något ökade besvär ett par dagar efter.
Receptfria värktabletter brukar i de flesta fall då vara tillräckligt. Använd då tabletter som inte är antiinflammatoriskt verkande. Panodil eller Alvedon (paracetamol) går däremot bra.

Att tänka på före, under och efter en stötvågsbehandling
Man bör avstå från intensiv fysisk aktivitet eller belastning av behandlad vävnad det närmaste dygnet efter en behandling.
Man bör inte genomgå någon annan behandling parallellt, som exempelvis behandling med kortisoninjektion eller blodförtunnande medicinering.
Personer med uttalade hjärtbesvär, ökad blödningsbenägenhet samt gravida skall inte behandlas med stötvåg.
För optimal effekt bör inte inflammationshämmande medicin ha intagits de senaste dagarna före behandling samt inte under pågående eller direkt efter avslutad behandling.

När bör man inte stötvågsbehandla?
• Om du har fått kortisoninjektion i skadeområdet den senaste månaden
• Vid neurologiskt eller vaskulärt nedsatt funktion i området
• Om du har cancer
• Vid graviditet
• Vid blödningssjukdom eller vid intag av starkare blodkoagulationsmedicin t ex Fragmin eller Waran.
• Vid akut inflammation i behandlingsområdet